söndag 8 september 2013

Internationell konstbiennal i Göteborg

Det är fortfarande så att stor del av konstvärlden lever i en konstbubbla utanför majoriteten av befolkningen. I en sådan värld är jag tacksam när  Göteborg fylls i några månader  av ett brett spektrum av innehåll via en Internationell konstbiennal. Biljetterna för obegränsat tillträde de kommande månaderna till tillställningarna kostar 100kr och 50 för studenter. Fantastiskt tycker jag, konst tillgänglig för alla är ovärderligt. 

Konsten berikas från ett internationellt utbud så vi kan befria oss från den svenska bubblan. Framöver hoppas jag att så många som möjligt passar på att nyttja detta tillfälle, röda sten är alltid min favorit. 

Vad som gör mig skeptisk dock är det faktum att utgångspunkten för tillgänglighet inte är endast det att något existerar. Självklart finns det en stor grupp av oss som vanligen inte har råd eller lätt att hitta fram i det kulturella utbudet som kommer att passa på nu framöver. Men vad är det med de för vilka steget är kanske ännu längre? Har Göteborg sett till att nå ut till dem? Det mesta av biennalens innehåll presenteras i centrala stan eller där det redan finns en etablerad "kulturverksamhet". 

En parallell från mitt liv på mindre skala är en studentantion i Lund som har starka värderingar om social rättvisa och jämlikhet. När de anordnar sin årliga fullspäckade kulturpolitiska vecka är mycket av innehållet inom ramarna för detta. Ändå vänder de sig med information  om utbudet endast till de skolor i centrala stan som ändå skulle hittat dit. Skolorna i förorten är bortglömda, på förhand har någon bestämt att kultur är inget som intresserar oss.  

Kulturnissar ta steget hitåt, ni tjänar på att sträcka ut en hand. Förorten har kultur att bidra med, inte endast i form av rap och grafitti eller i form av en "mångkulturell" medalj för staden att profilera sin mångsidighet med. 

Idag om platsens och kroppens tyngd och betydelse. Om utforskandet av en växlad tyngdpunkt till andra platser än de vi byggt upp vår verklighet kring visas Weight på Stora teatern hela dagen fram till midnatt. Ragnar Kjartsson (Reykavik) och Andjeas Ekiksson (Stockholm) har skapat en verklighet som jag rekommenderar alla att utforska idag. 

torsdag 5 september 2013

Två för en

Varför är det så svårt att skriva? När jag var liten passade jag på varje vaken stund att klämma ut pretentiösa och patetiska rader tills pappret smulades sönder av skam. Nu är jag självisk och vill inte sälja 2 för 1. 

När jag skriver känns det alltid som en säljannons: 
Känner du dig lite trött på att tänka? Nu säljer jag mina tankar igen. Den här gången i sammanfattningar som får plats i fb-flödet. Jag nyttjar ett ofullständigt men komplext tankemönster för att i en banaliserad version plantera semi- intellektuell spamming i fb-flödet. På en söndag eller torsdag eftermiddag ja precis, eftersom min intellektualitet inte slutar tillsammans med arbetsdagen eller veckan. Därför kan du nu luta dig tillbaka så gör jag detta åt dig. 
 

tisdag 20 augusti 2013

Det skulle bli något av allt det där.

Om just mig, en Balkan?gröt i en isländsk musikalfobi, ett vibrerande tonårskomplex som aldrig tar slut och matas av rakija och porrkonflikter. Av avslagna prettodrömmar och avslagen Bolsjevikfar. Om P.O. Enquist och den lilla prinsen, samlingen med fabler och illröd ögonfransönskad cykel. Om mormors inlagda fikon och havregrynsgröt. Om tigrar, om örnar om hjältar? Kanibaler! Av olika slag. Om stumhet, om jazz, om kulturblockad och halvutvecklade tankar som fastnat i puberteten. Eller försvann.
En dag tänkte jag
det skulle bli något av allt det där.

Genom att skriva! Det är lösningen.